De som har enhetens språk som modersmål tillhör inte bara en viss grupp, inte ens en viss kyrka, även om de är trogna sin kyrka. De tillhör alla. De talar till oss alla, oavsett vilket språk vi själva känner oss mest hemmastadda med. Därför inger de hopp om det som ibland kan kännas avlägset: en enda kyrka och en enda mänsklighet.
Det är budskapet i den fjortonde boken i Silentiums Lilla serie, som släpps den 15 april: Enhetens språk av biskop Martin Lönnebo.
Enhetens språk består av det avslutande kapitlet i Religionens fem språk från 1975, den bok som framstår som kronan på ett av vår tids stora andliga författarskap. Kanske ett av de väldigaste försök som gjorts i nutiden att skapa en trons och det kristna livets syntes. Allt det Martin Lönnebo därefter skrivit är i en mening kommentarer till, för att inte tala om vägledning utifrån, den ”summa” som Religionens fem språk utgör. Det är just detta språk som fått sin enklaste och därmed mest geniala gestalt i den numera berömda Frälsarkransen, spridd och brukad i många länder.
I Enhetens språk sammanfattar Martin Lönnebo de fyra språken: erfarenhetens, kultens, handlingens och lärans språk. Det är i sammansmältningen av dessa som det femte språket, den mogna människans språk, växer fram. Den som talar enhetens språk blir en universell människa. Hon finner anknytningspunkter hos alla, och blir en vägvisare, någon att identifiera sig med för människor i vitt skilda ”språkgrupper”, eftersom hon talar alla språk.
